resan mot perfektion
Jag har alltid haft mål för mig själv. Bli bättre och bättre i allt jag tar för mig. Föddes som väldigt osäker. Väldigt blyg. Ändå sedan dess har jag försökt trotsa mig själv och utsätta mig för sånt som för mig känns obehagligt, för att utvecklas. Det är så jag tror man botar känslor som rädsla och skam. Jag föddes med rädsla och skam. Med åren blev den bara starkare och starkare. För ungeför ett och ett halvt år sen började jag på riktigt motarbeta den. Och jag har kommit långt sen dess. Men jag har alltid försökt göra någonting åt det, enda sen jag var liten. Men inte tillräckligt mycket helt enkel. Det är de psykiska målen. Där finns det fortfarande så mycket längre att komma. Alltid.
Men sen är det det fysiska. Jag har alltid haft mål för mig själv, saker jag ska ha gjort. Och dom går ju lite hand i hand med de psykiska målen. Men, när man utsatt sin kropp för allt man möjligen kan, vad är det då det finns kvar att uppnå på den fronten? Jag känner att jag kommit så långt att ingenting längre känns. Inga vanliga saker känns. Vi lever i en värld där vi har tillgång till allt. När jag kan få allt jag vill, då vill jag inte ha det längre. Vad är det jag behöver? Fysisk smärta? Hårt arbete?
Det känns som om den enda man kan vända sig till är filosofin. Det är den enda utmaningen. Det enda man aldrig fullt ut kan uppnå.
