fin kanin

Okej, när jag bestämde mig för att skriva det här inlägget var jag så lycklig. Har haft en ledig dag från jobbet och varit ute och seglat hela dagen med pappa. Underbart. Och jag har verkligen lärt mig att släppa på allt. Vara avslappnad. Gå utan smink. Vara nöjd med mig själv. Och det är så skönt. Jag gör som jag känner för stunden. Äter det jag vill. Tränar så mycket jag vill. Och jag vill oftast gå den hälsosamma vägen, så, visst är det underbart?

Men, en underliggande oro som suttit i mig i några dagar släpptes plötsligt lös i den stund som jag satte mig för att skriva. I den stund jag blev ensam. Det här jävla jobbet. Jag orkar inte mer. Jag känner att jag kämpar så hårt och verkligen utvecklas. Ger allt. Och ingen blir nöjd. Hur mycket jag än försöker, så är jag ändå inte tillräckligt bra. Fast jag vet ju inte. Men jag är ju inte precis den som har höga tankar om mig själv. Alla andra är så sjukt bra att jag knappast kan va bättre. Pallar inte med det längre. Så hamnar där på sängen. Kramar om en kudde så hårt jag kan. Trygghet, får jag så lätt en saknad av. Men när man är hemma igen, har ju bott borta ett tag, och ligger där och kramar kudden så hårt man kan, vill aldrig släppa taget. Då blir man trygg. Men sen måste man ju ut i världen nån gång och bli sårbar. Och det är det som gör en så rädd i såna stunder. Det är det som gör mig så rädd, ska jag säga.

Annars har jag haft världens bästa sommar.