bullbak


Måste bara få säga, erkänn att mina bullar ser typ goodast ut!


image28

si2-syndromet

Är det bara jag eller har alla problem?? Är det bara ett SI2-syndrom?

Det är kanske för att skolan pressar oss för hårt. Eller för att vi pressar oss själva för hårt. Vi försöker lyckas med att både ha högsta betyg och ett liv utanför skolan. Och lyckas man inte med det duger man inte. Så min klass. Har vi skapat ett SI2-syndrom? Eller det  är ett "ung i stockholm på 2000-talet"-syndrom?


stolt

Nu är jag trööött. Idag har jag jobbat, så duktigt av  mig :D STOLT. Kom tre turkar och raggade på mig. ville ha mitt nummer. men tji fick dom! STOLT. Stoffe i Melody club kallade mina nallebjörnar fula. Ful kan han va själv. Mitt jobb är världens bästa. Så roligt.

Sen träffade man brorsan för lite middag på Chutney. Magnus o Emma som råkade träffa på oss trodde att jag raggade, hahahahahaha. eeuuuh :S Erik, som är typen som är lite mer för pommes frites och coca cola än veggomat typ petade i maten och plockade ut alla minimajs. Men det va trevligt. Very nice.

chock

Plötsligt händer det...






...man träffar på sitt ex mitt i Tantolunden



Grejen är att vi inte setts på evigheter. Juni. När jag gjorde slut.  Allt kändes jävligt skumt. Men jag tror inte att jag är den som bryr sig mest. Faktiskt. Fast det va lite som ett möte med det gamla. Nu lever jag ett helt annat liv. I en helt annan värld.

smart brorsan

Okej typ 50 inlägg på en dag, men anledningen är att jag sitter och försöker göra klart ett skolarbete som aldrig kommer nånstans. Blogg lite roligare. Faktiskt. Nästa vecka får nog bli datafri. Iaf internetfri. Skulle nog min bror också behöva:


martin säger:
nu vet jag vad emobarn är
martin säger:
såg på tv va en kille som varit det


Lyssna och lär

Past, present and future - Jens Lekman

snyltare

karin säger:

du behöver det inte

karin säger:

!!!

start levitating now! säger:

hihi

start levitating now! säger:

jo, jag BEHÖVER

karin säger:

nej

karin säger:

du får inte

start levitating now! säger:

HÄPP

start levitating now! säger:

du är ond!

karin säger:

ja


rubriken får inte bestå av enbart blanktecken


Det gör ont att veta men lika ont att undra



Så lång tid nu. Tror att jag vet hur det ligger till. Tror att jag vet men jag har inte fått det bekräftat och då vet jag inte. Tror att det är nån som förtränger och blundar. Som har det bra nu. Som inte plågas. Jag försöker förtränga. Jag försöker blunda. Jag kan inte. Det är bara framtiden som kan ge svar och tills dess är det en plåga. Tills dess finns det inte mycket till liv. Tills dess kan jag inte gå vidare. Det är bara att vänta.

Sommar 07

Bläddrade i lite mappar o råkade på den otroligt söta bild från i somras.
PP-kväll hos Karin. Magnus kamera.
Ni betyder väldigt mycket. Det ska ni veta.

image27

Sorry dude, du var bara en i mängden

Rapport från Elin. Min trogne telefonterrorist i höstas, Tom, verkar ha kommit över mig. Ögonvittnet Elin ska ha sett honom I Richmond igår kväll råhånglandes med en ful tjej. Jag som trodde jag var speciell. Snyft. But sorry dude, du var bara en i mängden.

Humor

Magnus och Rickard, ni gör Nacka Gymnasium till the place to be!
Gratis pappersremsor, vem tackar nej till det liksom???


image25

-

Vissa får saker och ting att hända
Vissa registrerar vad som hände
Och vissa undrar vad som hände

sömn

Candy says - The Velvet Underground

Candy says I've come to hate my body
and all that it requires in this world
Candy says I'd like to know completely
what others so discretely talk about

Candy says I hate the quiet places
that cause the smallest taste of what will be
Candy says I hate the big decisions
that cause endless revisions in my mind

I'm gonna watch the blue birds fly over my shoulder
I'm gonna watch them pass me by
Maybe when I'm older
What do you think I'd see
If I could walk away from me

Hämnden är ljuv Lovisa !

image23

För hon är inte riktigt som andra barn...

Håkan Hellström

Jag vill gå på Håkaaaan!! Konserten på Skandinavium i Göteborg fick en femma av DN. Helt underbar verkar den ha varit. Varför finns det inte en ynka liten biljett till mig till konserten i Stockholm?! Jag vill jag vill jag vill men jag får aldrig det jag vill. Stackars mig. Synd om mig. Inte tycka synd om sig själv. Nu ska vi va glada. Solen skiner...inte :'(

image22

Foto taget av: Karin Grandin, 2005

Boris and the Jeltsins

Jag vill ge ett musiktips! 

Boris and the Jeltsins (You would love them, Hélène, I promise!! ) är ett absolut måste i varje desperat rastlöst älskande tonårshjärta!

De som liksom jag gick på tabben att beställa Håkan Hellströms senaste platta månader i förväg med förhoppningar om att få en ny "Kom igen Lena" måste blivit ganska besvikna. Jag skulle beskriva den som DÖÖÖD. Har man hört en har man hört alla. Men, nu kan alla söta små poppers där ute vara lugna för här kommer Boris and the Jeltsins och räddar sommaren 08.  Emmaboda here I come, säger jag bara!

http://www.myspace.com/borisochthejeltsins

image21'

Tre inlägg på en dag

Jag vill ett år tillbaka i tiden. Eller nej inte direkt. Men. Rött hår, stört snygg frisyr, 5 kilo lättare och pojkvän som jag va superkär i.  Det skulle inte direkt sitta fel.


image20

nån gång kommer det alltid fram...


han gillade inte ens låten de spelat så många gånger
han hade kysst en annan 5 minuter tidigare
han var "så jävlas full och visste inte vad han gjorde"
han hade inte alls några känslor för henne
han brydde sig bara om att se tuff ut och brydde sig inte alls om att hon tyckte att han va snygg
han var inte otrogen för han hade redan bestämt sig för att göra slut
det var inte lika viktigt för honom som för henne att hålla löften
hon var bara "en av hans svenska tjejer"
han var bara tillsammans med henne av en anledning
han och den förra hade fortfarande kontakt fast han sagt att de inte hade det
han hade allt planerat in i minsta detalj
han gillade henne från första stund han såg henne (var tvungen att ha med en bra också <3 )
han sa att hon spytt ner honom fast han gjort det själv (hahahahhaha)
han hade aldrig varit kär fast de var tillsammans i flera månader
han var fortfarande kär och det gjorde honom deprimerad fast han ville inte erkänna det
han hörde aldrig av sig fast han sagt det
han dök upp fast det skulle vara någon annan
han gjorde det inte alls för att göra henne avundsjuk, egentligen brydde han sig inte
han sa att han inte ville ha någon mer kontakt men han kunde inte släppa taget om henne
han var kär i hennes kompis
han hade raggat på massa andra
han sa att han inte hade kvar några känslor men egentligen ville han bara sluka henne
han hade egentligen inte alls tyckt att hon varit söt men nu tyckte han plötsligt det
han kom inte ihåg att de hade gjort nåt... två gånger! fast.. sen kom han tydligt ihåg det
båda ville ha henne och ingen ville ha hennes kompis eller så var båda bara players som inte ens när de svor på att vara ärliga kunde vara det

asso... nånstans går det fel mellan tjejer och killar..

<3


krokodiltårar för oss


Jag vet att den är lång meeen läs!

The Gift - Velvet Underground

Waldo Jeffers had reached his limit. It was now Mid-August which meant he had been separated from Marsha for more than two months. Two months, and all he had to show was three dog-eared letters and two very expensive long-distance phone calls. True, when school had ended and she'd returned to Wisconsin, and he toLocust, Pennsylvania, she had sworn to maintain a certain fidelity. She would date occasionally, but merely as amusement. She would remain faithful.

But lately Waldo had begun to worry. He had trouble sleeping at night and when he did, he had horrible dreams. He lay awake at night, tossing and turning underneath his pleated quilt protector, tears welling in his eyes as he
pictured Marsha, her sworn vows overcome by liquor and the smooth soothing of some neanderthal, finally submitting to the final caresses of sexual oblivion. It was more than the human mind could bear.

Visions of Marsha's faithlessness haunted him. Daytime fantasies of sexual abandon permeated his thoughts. And the thing was, they wouldn't understand how she really was. He, Waldo, alone understood this. He had intuitively grasped every nook and cranny of her psyche. He had made her smile. She needed him, and he wasn't there (Awww...).

The idea came to him on the Thursday before the Mummers' Parade was scheduled to appear. He'd just finished mowing and edging the Edelsons lawn for a dollar fifty and had checked the mailbox to see if there was at least a word from Marsha. There was nothing but a circular from the Amalgamated Aluminum Company of America inquiring into his awing needs. At least they cared enough to write.

It was a New York company. You could go anywhere in the mails. Then it struck him. He didn't have enough money to go to Wisconsin in the accepted fashion,true, but why not mail himself? It was absurdly simple. He would ship himself parcel post, special delivery. The next day Waldo went to the supermarket to purchase the necessary equipment. He bought masking tape, a staple gun and a medium sized cardboard box just right for a person of his build. He judged that with a minimum of jostling he could ride quite comfortably. A few airholes, some water, perhaps some midnight snacks, and it would probably be as good as going tourist.

By Friday afternoon, Waldo was set. He was thoroughly packed and the post office had agreed to pick him up at three o'clock. He'd marked the package "Fragile", and as he sat curled up inside, resting on the foam rubber cushioning he'd thoughtfully included, he tried to picture the look of awe and happiness on Marshas face as she opened her door, saw the package, tipped the deliverer, and then opened it to see her Waldo finally there in person. She would kiss him, and then maybe they could see a movie. If he'd only thought of this before. Suddenly rough hands gripped his package and he felt himself borne up. He landed with a thud in a truck and was off.

Marsha Bronson had just finished setting her hair. It had been a very rough weekend. She had to remember not to drink like that. Bill had been nice about it though. After it was over he'd said he still respected her and, after all, it was certainly the way of nature, and even though, no he didn't love her, he did feel an affection for her. And after all, they were grown adults. Oh, what Bill could teach Waldo - but that seemed many years ago.

Sheila Klein, her very, very best friend, walked in through the porch screen door and into the kitchen. "Oh gawd, it's absolutely maudlin outside." "Ach, I know what you mean, I feel all icky!" Marsha tightened the belt on her cotton  robe with the silk outer edge. Sheila ran her finger over some salt grains on the kitchen table, licked her finger and made a face. "I'm supposed to be taking these salt pills, but," she wrinkled her nose, "they make me feel like  throwing up." Marsha started to pat herself under the chin, an exercise she'd seen on television. "God, don't even talk about that." She got up from the table and went to the sink where she picked up a bottle of pink and blue  vitamins. "Want one? Supposed to be better than steak," and then attempted to touch her knees. "I don't think I'll ever touch a daiquiri again."

She gave up and sat down, this time nearer the small table that supported thetelephone. "Maybe Bill'll call," she said to Sheila's glance. Sheila nibbled on a cuticle. "After last night, I thought maybe you'd be through with him" "I
know what you mean. My God, he was like an octopus. Hands all over the place." She gestured, raising her arms upwards in defense. "The thing is, after a while, you get tired of fighting with him, you know, and after all I didn't
really do anything Friday and Saturday so I kind of owed it to him. You know what I mean." She started to scratch. Sheila was giggling with her hand over her mouth. "I'll tell you, I felt the same way, and even after a while," here
she bent forward in a whisper, "I wanted to!" Now she was laughing very loudly.

It was at this point that Mr. Jameson of the Clarence Darrow Post Office rang the doorbell of the large stucco colored frame house. When Marsha Bronson opened the door, he helped her carry the package in. He had his yellow and his green slips of paper signed and left with a fifteen cent tip that Marsha had gotten out of her mother'ssmall beige pocketbook in the den. "What do you think it is?" Sheila asked. Marsha stood with her arms folded behind her back. She stared at the brown cardboard carton that sat in the middle of the living
room. "I dunno."

Inside the package, Waldo quivered with excitement as he listened to the muffled voices. Sheila ran her fingernail over the masking tape that ran down the center of the carton. "Why don't you look at the return address and see who it's from?" Waldo felt his heart beating. He could feel the vibrating footsteps. It would be soon.

Marsha walked around the carton and read the ink-scratched label. "Ah, god, it's from Waldo!" "That schmuck!" said Sheila. Waldo trembled with expectation. "Well, you might as well open it," said Sheila. Both of them tried to lift the
staple flap. "Ah sst," said Marsha, groaning, "he must have nailed it shut." They tugged on the flap again. "My God, you need a power drill to get this thing open!" They pulled again. "You can't get a grip." They both stood still,  breathing heavily.

"Why don't you get a scissor," said Sheila. Marsha ran into the kitchen, but all she could find was a little sewing scissor. Then she remembered that her father kept a collection of tools in the basement. She ran downstairs, and when she came back up, she had a large sheet metal cutter in her hand. "This is the best I could find." She was very out of breath. "Here, you do it. I-I'm gonna die." She sank into a large fluffy couch and exhaled noisily. Sheila tried to make a slit between the masking tape and the end of the cardboard flap, but the blade was too big and there wasn't enough room. "God damn this thing!" she said feeling very exasperated. Then smiling,"I got an idea." "What?" said Marsha. "Just watch," said Sheila, touching her finger to her head.

Inside the package, Waldo was so transfixed with excitement that he could barely breathe. His skin felt prickly from the heat, and he could feel his heart beating in his throat. It would be soon. Sheila stood quite upright and walked around to the other side of the package. Then she sank down to her knees, grasped the cutter by both handles, took a deep breath, and plunged the long blade through the middle of the package, through the masking tape, through the cardboard, through the cushioning and (thud) right through the center of Waldo Jeffers head, which split slightly and caused little rhythmic arcs of red to pulsate gently in the morning sun.

Snyggast på playan

Imorgon blir första dagen i mitt nya liv. Har jag sagt många många gånger. Min förra nyttighetsperiod gick faktiskt ganska bra. Nu, fram till den första maj gäller det igen. Inget förbud meeen, mindre sötsaker, nyttigare mat, mindre alkohol. Mer tänka på sig själv. Mer vatten, mer frukt, mer träna, mer hudvård o nagelvård, mer sova, mer läsa böcker, mer plugga. Jag ska disciplinera mig och det ska gå. Jag ska va snyggast på playan i sommar. Det ska gå mycket bra. Peppa mig, föör, det ska gå mycket bra.

 
image16

No more godis i skolkafeterian

SKAFFA DIG EN KOMPIS

Jag är glad. Snart kmr vännerna hit och det blir Juno och mys :D Haft en otroligt underhållande eftermiddag på kafé Dolce vid Medborgarplatsen. Pratat om allt mellan himmel och jord och fått ont i magen av skratt. Iman, Lisa  och Ulli, ni är otroliga. En klass för sig när det gäller humor.

- Give me five!
Andra människan ger fem och människa ett tar bort handen och sjunger:
- SKAFFA DIG EN KOMPIS SKAFFA DIG EN KOMPIS (spelandes luftgitarr)

Det, mina vänner, är HUMOR.

Hoppas hoppas hoppas

ÅÅhhh nu ska jag på jobbintervju på Gröna Lund. Lisa fick jobbet. Ulli fick jobbet. Mikaela fick jobbet. Grattis tjejer men asso jag bara MÅSTE få det också! Guuud nu blir jag nervös. Palla vänta så länge på att åka. Detta skulle bli en bra dag. Nu ska det det. Lycka till Karin!

image15

Jag har erfarenhet av nöjesbranchen


Denna dag ska bli en bra dag

Nu sitter jag här på morgonen. Inte stressad, inte alltför trött. Det känns ganska bra. Inte taggad men mer taggad än vanligt på att dra iväg till skolan. Med ganska många timmars sömn, nytvättat hår och ett kokt ägg i magen känns det bra. Och då sätter jag mig här och vänder allt uppochner igen. Neee. Jag ska inte komma försent. Denna dag ska bli en bra dag.

Var tvungen (eftersom Lovisa gjort det och jag gör allt som hon gör :P) att kolla upp mitt månadshoroskop på elle. Tydligen håller jag på att stressa sönder mig och behöver allt stöd jag kan få att komma in i ett lugnare vardagstempo. Just nu känns det ganska.. tvärtom. Jag har knappt nånting i skolan och orkar inte göra mycket utanför skolan heller. Mitt liv är sömn känns det som. Äta sova. Men det är skönt ibland. Då vet man att man ska läsa det horoskopet igen.

Nu håller vi tummarna för att detta blir en mycket bra dag tycker jag!


Skola igen

Jag är en väldigt trött människa. En väldigt skoltrött människa.

RSS 2.0