fin kanin

Jag såg precis Walk the line, filmen om Johnny Cash. Såg den i London, men den va en sån där film som man kan se den hur många gånger som helst, så jag såg den gärna en gång till. Jag brukar inte gråta av filmer. Jag kan nog bara komma ihåg nån enstaka gång jag gjort det. Men nu gick det inte att hålla det tillbaka. Försökte svälja, men det gick inte. Min bror är ett stort fan av Johnny Cash och har tvingat på mig massor av musik. Och brorsan har rätt, Johnny Cash tröttnar man aldrig på. Och filmen får mig att förstå så mycket mer. Man måste ha uppskattning. Man måste ha kärlek. Annars blir man egoistisk. Egocentrisk. Olycklig. Det är tur att det finns såna som bryr sig om andra. Som kan ta hand om oss oansvariga. Man mår nog bäst av att leva i en trygg vardag. Ta hand om sig själv och varandra. Även om man vill mycket och inte vill ta det lugnt måste man nog ändå va smart. Tänka på sitt eget bästa.

Ganska osammanhängande reflektioner. Jag vet att jag tänker för mycket =P